Att handla tillsammans med min sambo

Inte alltid lätt. Han är sällan med när jag handlar mat. Men igår ville han följa med. Och han är helt hopplös. Han står hundra m bort med kundvagnen så jag får springa marathon mellan hyllorna för att hitta honom. Och ALLTID, alltid hittar jag honom bland olivoljorna, flingsalten eller i fisk och ost disken. Gourmèt människa som han är. Själv springer jag bland konserver och disktrasor. Inte så jäkla upphetsande.

Han förstår inte att man måste vara LITe fokuserad när man handlar. Man kan inte bara plocka det som är gott. För då kommer man bara hem med olivolja, flingsalt, brieost, parmaskinka och mozarella. Vad ska man göra för middag av det?

Till råga på allt hittade jag honom igår mitt i butiken ståendes, apatisk. Stirrandes. Som en alzeimer patient. Han såg ut som en svajande senil fabror. Jag var tvungen att titta två gånger för att försäkra mig om att det var han. Min sambo. Shit alltså.
Jag frågade vad han pysslade med?
- Jag kollar in osten.
- Vart?
- Där. Jag ska visa. Jag gillar bara Herrgårdsost, säger han och tar fram ett parket med färdigskivade ostbitar, typ 15 st för 100 Kr.
- Men vi har ju aldrig ost hemma. Det vet du. Vi äter ju bara skinka.
- Nej, men den här gillar jag bara.
- Okej. Jag går till fetaosten.

Vidare mot mejeridelen hittar jag återigen honom stirrandes och denna gång hängandes över kundvagnen.
- Vad gör du nu då? frågade jag.
- Jag glor.
- På vad?
- På filmjölken.
- Men är du störd? Vet du inte vad du har framför dig? Kan du inte plocka mjölk och fil? Du vet väl vad vi brukar ha i kylskåpet? (tydligen inte)
Så gick han och hämtade en filmjölk. Bollnäs fil eller nåt. Så sa han:
- Den här ser fin och svensk ut. Den var lite dyrare. Men vet du, det har jag råd med.
- Suck. Titta! Där har du MASSOR med flingsalt. Dom kan du gå och titta på så går jag och tar lite räkor. (Som ett barn som man lämnar i bollhavet på IKEA)

Det är bara att inse. Det är lika bra att jag alltid åker själv. Jag har provat så många gånger med honom nu. Men det fungerar inte. Jag är ledsen. Men jag tror att jag måste lämna honom - hemma. Vår handla-mat-förälskelse har dött. Längre finns inte hettan och passionen över en svensk fläskfilé. Borta är dom där tjugo minuterna av dofter vid sköljmedlena. Och för alltid kommer jag att vara min kundvagn trogen - utan min sambo i släptåg. Han kan möta upp mig vid kassan, när det är dags att betala. För det är han jäkligt duktig på;-)