JAG ÄR INGEN JÄVLA FRÖKEN

Jag vet att 40-talisterna byggde en del av samhället. Men nu tycker jag faktiskt att dom har gjort sitt. Kan dom använda mail och gemensamma mappar? Svar = Nej. Minns dom vad man sa för 5 minuter sen? Svar = Nej. Och varför detta j-a kallprat om väder och vind. Fast man sitter i sitt rum med ryggen emot och JOBBAR (dom ser väl skillnad på en Excelformel och en rubrik på Aftonbladet?).
- Hur var helgen? Hur mår Fröken .....?
Jag blir galen när senila gubbar kallar mig Fröken. Vadå fröken? Fröken för mig är någon som jag hade i skolan. Som lärde mig 1+1.
Och om jag inte har sagt mer än svar på tal på 7 år. Varför envisas man med att fortsätta att fråga hur min helg varit?
Jag kan inte och jag orkar inte samarbeta med dessa senildementa människor längre. Jag gnager på skrivbordskanten var och varannan dag för att bita ihop käften på mig själv. För att inte skrika: Gå ut ur mitt rum gubbjävel.
Samtidigt som jag kastar pennor omkring mig. Hur skulle det se ut? Haha. Rätt roligt va?

Nej, innan jag hetsar upp mig för mycket här och lägger en spya i nåns postfack så är det bäst att jag avlutar med dessa fina ord: Tack för allt ni gjort 40-talister - men ge plats åt oss lite yngre förmogår nu. http://www.yngresnyggareochsmartare.se/

Ännu djupare konversation

Vi har en katt som heter Basse hemma. I morse la han en spya efter att ha gått runt i cirklar på vardagsrumsgolvet. Jag tänkte: Shit nu håller katen på att bli tokig. Finns det katt psyke?

Min sambo ringde mig precis till jobbet för att prata semester. Eller berätta att han just mumsade på en Magnum (tror han deffar till semestern).

Jag: Stackars Basse som spydde i morse.
Min sambo: Jag älskar honom.

Tyst

Jag: Vad sa du?
Min sambo: Jag älskar honom. Spykatten.
Jag: Haha........ja ha?
Min sambo: Ja, jag kollar katthem till honom nu för semestern. Jag tycker synd om honom. Jag vill inte att han ska vara på ett sånt där hem. Han ska va med oss.
Jag: Ja, men du är ju ute så sent så det lär ju inte finnas plats i alla fall.
Min sambo: Nu tuggar jag på glasspinnen. Drar den mellan tänderna. Mmmm, det gillar du va?
Jag: Nej jag får rysningar. Fy fan.
Min sambo: Ja, det vet jag väl.
Min sambo: Har du träningsvärk?
Jag: Nej, men jag är bränd i nacken tror jag. Det gjorde ont i morse när jag vaknade.
Min sambo: Ja, haha, hela fejan är ju bränd. Och brösten. (Han måste ha tjuvkikat på mig igår när jag sov, jävla snuskhummer). Och nacken. Jag vet. Och öronen är skitröda.
Jag: Jag har ADHD.
Min sambo: Nej, du har hela alfabetet.
Jag: Vi hörs sen då. Jag måste surfa nu.
Min sambo: Okej, hejdå (formellt).

En viktig och djup konversation hemma hos mig

SÖNDAG KL 21.00.
PLATS: SOVRUM, HEMMA

Min sambo: Ska du sova?
Jag: Nej.
Min sambo: Men varför ligger du i sovrummet?
Jag: För att det är fotboll i vardagsrummet och jag är osams med datorn. Det finns inget att se på tv:n, typ Sex and the City. Och inget att läsa. Det är en pisstråkig söndag.
Min sambo: Men du har ju tre böcker på nattduksbordet.
Jag: Men jag orkar inte läsa "Bitterfittan" för jag är inte bitter idag. Och dom andra har jag inte börjat på.
Min sambo: Nä he, men då kanske du inte störs av att jag dammsuger?
Jag: Nu igen? *suck* (han blir fan tänd av att dammsuga) Nej, jag ska måla mina naglar nu.
Min sambo: I sängen?
Jag: JAAAA, i sängen, jag mår illa av fotbollsljudet.

KL 21.15 - EN KVARTS DAMMSUGNING OCH TVÅ LAGER NAGLACK SENARE:

Min sambo: Men varför ligger du i sängen med benen upp i taket?
Jag: Jag provar hur det vore att yoga.
Min sambo: Men det där är väl inte yoga?
Jag: Nej
Min sambo: Du ser inte klok ut.
Jag: Nä he. Men jag stäcker i alla fall ut benen. Oj, där skadade jag naglacket. Shit.
Jag igen: Jag funderar på att ut och powerwalka. Vill du med?
Min sambo: Jag är trött.
Jag: Men fråga mig då. Jag har ju varit på golfkurs i tre dagar. Jag borde vara slut.
Min sambo: Ja, men det är för att du har ADHD.
Jag: Ja, det är jag stolt över.
Min sambo: Suck (stänger dörren om mig)

KL 21.30:
Min sambo: Sover du.
Jag: Mmmm (dräggel). TYST!

Skärgårdsdrömmar

Jag hörde nån reklam på radion där Evert Taube sjöng någon gammal sommarvisa om skärgården. Och plötsligt fick jag en underlig känsla. Jag får nästan lite ångest av dom där gamla "bitarna". Jag älskar dom, men jag får flash back`s till barndomen. Alltså inte på något dåligt sätt. Jag hade det fantastiskt som barn. Det är inte det.
Men i min flash back är jag i skärgården och äter sill och känner salta stänk mot min kropp. Underbart - eller hur? Men till saken hör att jag har aldrig varit i skrägården som barn - och jag har aldrig gillat sill. Möjligtvis har jag legat på luftmadrass i sötvatten dagarna i enda och ätit Calippo, men varför får Taube mig att TRO att jag minns saker som jag aldrig varit med om.

Är det så att hjärnan hittar på saker och känslor?