När jag bodde hemma fick jag fyra st soppskålar av min farmor och farfar en jul. Dom hamnade i nån kartong i väntan på att jag skulle flytta hemifrån. Och när jag väl flyttade hemifrån byttes den där kartongen till ett skåp.När jag började träffa Mr M 1998 någon gång sa han vid tillfälle att han "gillade" mina soppskålar. När han något år senare köpte en lägenhet och inte hade så där jättemycket att fylla skåpen med gav jag honom dom där fyra soppskålarna eftersom jag faktiskt aldrig hade varit särskilt förtjust i dom. Han hade dom, (och det här är sant) i en av sina "ungkarlsbokhyllor". Han gillade dom med andra ord så mycket att han hade dom framme. Eller så gav skålarna honom en reminder om mig.
När vi började träffas igen efter en massa år utan varandra, närmare bestämt 2004 hade jag inte direkt ett minne av dom där kopparna. Men så en morgon vid frukost, hemma hos honom, hittade jag dom högt upp i ett köksskåp. Där stod dom, MINA fula soppskålar. I HANS skåp. Efter alla år.
Och nu då, fyra år senare, när vi ska flytta till vårt hus, hänger (numera) "våra" soppskålar med. Och det är inte för inte jag känner en liten värme när jag tar fram dom längst bak ur skåpet. Kanske kommer jag aldrig att använda dom. Men dom är på något sätt en kuriosa om vår kärlek. Dom som en gång var mina, blev hans och blev sen VÅRA.
Gulligt med soppa på tu!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar