TVÅAN

Igår pratatade jag med min mamma. Hon sa:
- Jag och pappa tittade på alla våra gamla foton i söndags och vi konstaterade att vi inte har så många kort på dig.
- Nej, men jag är ju lillasyster. Det faller sig naturligt. Jag var inte lika viktig när jag kom som syrran var.
- Nej, (nervöst skratt) så var det inte. Men du har väl tagit en massa kort?
- Kanske det. Men om jag inte har gjort det då. Erkänner ni då att det inte finns lika många kort på mig som på syrran?
- Ja, jo, men vi sa ju det. Och första barnet, det blir väl något speciellt. Och sen tror jag inte vi hade någon kamera när du kom.

Pappa i bakgrunden som varit hos tandläkaren och borde hålla tyst:

- Men din brorsa fick väl vår kamera då?
(alltså min morbror)
- Tyst, så var det inte, fräste mamma.

- Nej du ser. Bara det. Ni prioriterade inte att köpa en ny, kontrade jag.
- Nej (nervöst skratt) men så var det inte. Men du har väl tagit en massa kort? Jag vet att du har rivit i våra kort.
- Ja, men så är det mamma. Jag har ett album med kort på mig, från BB till typ -94. Men inte så många. Ni borde ha flera ändå, det borde inte märkas att jag har tagit dom. Men ni har ju aldrig haft ordning bland era kort. Jag har ju påpekat det sedan jag bodde hemma. Jag tyckte väl att korten mådde bättre hos mig.
- Ja, men då är det så. Dom finns hos dig.
- Ja fast inte alla.
- Nej, några har vi ju.

Det känns fantastiskt roligt att vara nr två måste jag säga. Men ännu bättre känns det att jag är realist. Jag fattar ju. Första barnet är "väl speciellt". Jag är ju tvåan som kom med storken, för ingen hade tid att ligga på den tiden med en tre åring i ryggsäcken. Så är det. Men lika glad är jag för det. Och lika älskad känner jag mig för det.
Det här är inget nytt för mig. Det är inget som jag kommer att gå i terapi för. Inget jag heller kommer att ta upp med mina föräldrar.
För jag vet - något som dom inte vet - att lillasystrar (eller lillesyskon över huvud taget) får mer saker och blir mera bortskämda. Och jag vet att det snarare är så att syrran har varit avundsjuk på mig genom åren för jag var så liten och fick allt. Jag däremot har aldrig varit avundsjuk på henne - eller på någon annan heller för den delen, och det har följt mig i livet - som en himla bra egenskap - som jag praktiskt taget älskar hos mig själv *blink*....

P.s Några kort hit eller dit kan jag bjuda på

D.s Jag är nöjd med dom som finns på mig

Ö.s Jag var ändå en sån ful unge så det är inget att se;-)