ATT FALLA 4000 M

När jag hoppade fallskärm år 2000 insåg jag inte hur mycket det skulle komma att påverka resten av mitt liv. Det var såklart en fantastisk känsla, just i den stunden. Och förmodligen var det den bästa adrenalinkänslan jag någonsin känt och kanske någonsin kommer att få känna i mitt liv. Man måste verkligen uppleva det själv för att förstå.

Jag var sist ut av alla andra hoppare i det lilla propellerplanet. Jag hade tårna utanför planet och resten av den självande kroppen innanför. Planet var den enda platsen på jorden jag i den stunden inte ville lämna. Min fot darrade och nedanför mig såg jag landskap, träd och hus som små prickar. Det var 4000 m mellan mig och min familj där nere. 4000 m.

Ett steg ut. Det var bara att ta ett steg ut i luften. Hur svårt kunde det vara? Det fanns ingen återvändo och jag hade lovat mig själv att inte ångra mig där uppe.

Så jag hoppade. Jag skrek. Jag föll. Fritt fall. 120 km/timmen. Rakt ner genom den kalla luften som fick mitt snor i näsan att stelna och frysa till is. Det var som att åka berg-och-dal-bana och samtidigt hoppa fritt fall.

Plötsligt slogs skärmen ut och det fria fallet förvandlades till en behaglig, lugn, totalt tyst segling ner mot marken. All rädsla och nervositet försvann samtidigt som skärmen fälldes ut. Jag visste att jag var på väg ner, och att det inte längre var något fara för att skärmen inte skulle vecklas ut. Sen seglade jag ner. Sakta. Sakta. Och andades den friskaste luften jag någonsin gjort. Det var otroligt fridfullt och vackert att där uppifrån närma sig marken.

Väl nere efter landningen hoppade jag och skrek av glädje och adrenalin. I den stunden ville jag bara upp igen. Jag lovade mig själv att hoppa igen var något jag definitivt skulle göra.

Så blev det inte. Det var då. Det var en av de häftigaste grejer jag gjort i mitt liv och jag är glad över att ha gjort det. Men efter ca ett två år började jag drömma mardrömmar om att jag hoppade och skärmen inte vecklades ut. Jag vaknade flera gånger svettig av att jag i drömmen fallit 4000 m utan skärm och att min familj stod nedanför och i panik inte kunde rädda mig.

Sen kom höjdrädslan över mig. Idag är jag höjdrädd. Idag kan jag knappt gå ut på en balkong på femte våningen.

Jag vet inte om det beror på mitt fallskärmshopp. Men jag vet i alla fall att jag aldrig mer kommer att hoppa. Och jag kommer aldrig mer att bo i ett höghus. Jag är en markmänniska, som gillar att ha båda fötterna på jorden. Det passar mig inte att sväva uppe i det blå. Jag trivs bättre här nere, där jag kan lukta på blommorna...