Jag gillar djup i människor. Jag gillar att man är öppen och vågar prata. Att man delar problem eller brister, funderingar och känslor med sina närmaste.
Men när allt i ens liv går ut på att analysera. Fundera. Älta. Läsa. Skriva eller tänka. Jag tror inte det är sunt. Jag tror det skadar oss mer än det stärker oss. Det pågår redan så mycket skit i den här världen, och vi vet redan om det, så varför spä på med ännu mera destruktiva tankar, känslor och funderingar?
Jag kan tycka att man ibland ska undvika att läsa vissa hjärtskärande historier. Att man ibland inte ska fördjupa sig för långt ner. Att man inte alltid behöver se det där lidandet. I allra största grad tror jag att det går att undvika.
Jag kan till exempel välja att läsa en bok som handlar om incest eller övergrepp. Eller så kan jag läsa en bok som gör mig glad och stark och som ger mig idèer till hur jag själv skulle kunna förändra mitt liv.
Jag kan välja att se en film som handlar om destruktiva knarkare. Eller så kan jag se en film som gör mig glad. Som får mig att skratta. Trots att jag inombords kanske är ledsen.
Man må tycka att jag inte är realist. Att jag är rädd för att känna efter. Att jag väljer att blunda. Att jag väljer att leva upp i det blå. Men så är det definitivt inte. Jag har ett djup. Men om jag sitter och läser om hur dåligt folk mår jämt. Om jag läser djupa dikter om olycklig kärlek, citat om döden eller ser filmer om övergrepp eller djuplågeri - hur skulle jag då må?
Jag kan tycka att man ibland ska undvika att läsa vissa hjärtskärande historier. Att man ibland inte ska fördjupa sig för långt ner. Att man inte alltid behöver se det där lidandet. I allra största grad tror jag att det går att undvika.
Jag kan till exempel välja att läsa en bok som handlar om incest eller övergrepp. Eller så kan jag läsa en bok som gör mig glad och stark och som ger mig idèer till hur jag själv skulle kunna förändra mitt liv.
Jag kan välja att se en film som handlar om destruktiva knarkare. Eller så kan jag se en film som gör mig glad. Som får mig att skratta. Trots att jag inombords kanske är ledsen.
Man må tycka att jag inte är realist. Att jag är rädd för att känna efter. Att jag väljer att blunda. Att jag väljer att leva upp i det blå. Men så är det definitivt inte. Jag har ett djup. Men om jag sitter och läser om hur dåligt folk mår jämt. Om jag läser djupa dikter om olycklig kärlek, citat om döden eller ser filmer om övergrepp eller djuplågeri - hur skulle jag då må?
Jag skulle inte alls må bra. Jag skulle ständigt gå runt med hjärtat i min hand och fråga om någon ville bära det.
Så alla hittar vi vår egen väg att vandra - hoppas jag. Och har man själv inget att glädjas åt för stunden, går det lika bra att glädjas åt någon annan. Det är både fint och skönt.
" Bästa människan är den som glädjer sig när det går bra för andra "
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar