VÅRDGUIDEN

Ibland är man tvungen att kontakta vården. Som i mitt fall när jag måste ha recept på allergimedicin, för att förebygga allergin till våren. Jag avskyr att ringa till Vårdcentraler. Blir alltid på dåligt humör.

När jag tidigare i veckan ringde pratade jag med en sån j-a sur kärring rent ut sagt så att jag inte ens sa tack eller hejdå. Jag la bara på luren. Hon borde börja städa i en gruva någonstans.

Och eftersom jag trots allt hann boka en tid med surkärringen, men upptäckte idag att jag är på utbildning hela den dagen, var jag återigen tvungen att ringa till dom idag. För att boka om tiden.

- Ja, du kan komma i april, skriker Riitva i telefonen.

(räknar tyst........februari, mars, april - 2 och en 1/2 månad drygt)

- Va?

- Ja, vi har ingen tid.

- Nej men vad är meningen med att börja äta medicinen så sent? Då kan jag ju lika väl hoppa över det. Hela grejen är ju att börja i tid så att man kan förebygga.

- Ja ha. Du kan inte köpa receptfrita eller?

- 300 tabletter? Nej tack. Why should I.

Då fattade hon inte vad jag sa. Hon kunde inte engelska för hon hette Riitva och var finsk.

- Men din husläkare Achmed Badotta (typ) har ingen tid förrän då.

- Men vänta, husläkare? Jag har ingen husläkare. Jag är nyinflyttad i kommunen. Då får han väl ringa in ett recept till mig då.

- Ja, ha du har inte varit här förut?

- Nej

- Nä he, okej, dagen efter den tiden du hade. Går det bra? Kan du då eller? (sur)

- Jamen där ser du hur lätt det gick. Perfekt (glad)

Alltså hur svårt kan det va? Jag förstår átt Achmed är fullbokad, men ge mig bara mina tabletter. Han behöver inte lyssna på mitt hjärta eller känna på min puls eller kladda på min kropp över huvud taget. Han behöver bara ta mig i handen, skriva ett recept och säga hejdå. Tack för mig. 2 minuter senare går jag ut från hans rum med ett recept i handen.

Så om finska Riitva nu tyckte att jag "lika" väl kunde köpa receptfria tabletter var och varannan dag, kunde väl Achmed "lika" väl ringa in ett recept åt mig. Eller?

Achmed, min husläkare

P.s Vi behöver allt stöd vi kan få från samhället, vi allergiker. Och den dagen vi kommer in på jobbet utan smink och ögonen är som stora golfbollar vill vi att någon tar oss på axeln och frågar hur vi mår. Inte: Fan vad du ser ut!