TRYGGHETEN KOM MED FÖRSTA SOLEN

Livet leker med mig. Och jag leker med.

Jag pratar om förhållande, relationer. Funderar och tänker. Innan man kliver över stadiet då man vet att det är "vi på riktigt" är förhållandet under upplärning. Man är varandras mentorer. Man testar och tänjer på gränser. Man skriker och gapar. Bråkar och gråter. För man vet inte. Man känner inte tryggheten. Man blir osäker. Man blir rädd. Rädd för att bli lämnad. Rädd att gå förlorad. Rädd för att inte duga till. Rädd för att bli sårad, sviken och att hjärtat ska gå mitt itu.

Sen vaknar man en dag. Vaknar till ett annat stadie av förhållandet. Då allt känns äkta tryggt. Då man inte längre är rädd. Då man inte längre är rädd att förlora. Då man inte längre är rädd att vara ensam. Men då kanske inte spänningen längre finns kvar!? Då man är den andres själ. Då man känner varandra innan och utan. Då syskonbandet har uppstått.
I det stadiet gäller det att känna efter ordentligt. Att våga prata med sin partner. Att berätta hur man känner. Och inte vara rädd. Aldrig vara rädd för att man känner som man gör.

Are we human, or are we dansers? (The Killers)

Att kliva över i ett stadie där trygghet är förnamnet och kärlek plötsligt blivit efternamnet, är inget farligt. Det kan vara skönt. För vissa. För andra - inte. Det gäller att hitta balansgången. Det gäller att starta ett nytt projekt. För alltid är ett förhållande något som måste hålla vid liv. Inget förhållande håller för evigt en tänd glöd. Men vill man, så går det att hålla glöden het på nytt, igen, en gång till och en längre tid. Det gäller bara att finna sin partner igen. Där någonstans. Prata, berätta, vara öppen. Våga möta rädslan över de känlsor man känner inombords. Aldrig vara rädd.

Are we human, or are we dansers?

Mitt svar: Vi är bara människor. Människor som lever i symbios, men med olika hjärtan, känlsor och beteenden. Man får inte bli rädd för att man vaknar en dag på andra sidan stadiet i förhållandet. Man får inte skrämmas för att livet lever med oss och att vi känner att vi inte hinner med. Men en sak som vi alla måste fråga oss är, i eller utanför ett förhållande - vad är mitt liv att leva? vad är min lycka? vad är min passion? vad är min inre längtan? vad gör jag för att upprätthålla det mitt JAG säger till mig inombords?

Ibland tror jag att vi lever i situationer, i förhållanden, på arbeten eller med en vänskap för att det ska vara så. Men vem säger att det ska vara så? Din omgivning eller ditt inre JAG? Sug på den karamellen en stund. Och se över ditt liv som om du hade det kapitel för kapitel. Gör inget drastiskt. Men tänk på dig sjäv! Inte på någon annan. Bara dig, du, ditt ego och ditt hjärta.

Och alltid!
Lyssna på ditt hjärta! För det - det är det ingen annan som gör!