TUNNELBANEFOLKET

Man kan inte påstå att jag är van att åka tunnelbana. Eller kommunala färdmedel över huvud taget. Men idag gjorde jag det. Till Stadion och Idrottens Hus där jag är på två dagars kurs. I morse var allt frid och fröjd. Jag fick sittplats och var nästan helt ensam i vagnen. Jag kunde läsa Metro i lugn och ro, och slippa att kollegorna runt fikabordet kommenterar och gärna diskuterar varje artikel eller kolumn. Jag hann till och med njuta av den vackra snöbelagda vägen in till Centralen. Jag tänkte: Det här är ju riktigt avkopplande, vad klagar folk på? Tog det inte så lång tid för mig att ta mig till jobbet på det sättet skulle jag göra det. (Läs fågelkvitter och ljuv musik i bakgrunden.)

Men.

Ja, för det finns alltid ett men. 

Jag är inte längre övertygad. Inte heller imponerad. För väl inne på centralen, mitt i rusningen, kl åtta, var det som en j-a myrstack full av myror som gick på ecstasy och dansade till ljudet av sorl. Var jag inte stressad innan så blev jag det. Jag visste dessutom knappt vart jag skulle ta vägen. Så jag ställde mig vid en sån där "köp-en-snickers-för-25-kr-årgång-2001-apparat" och försökte glo ner i marken. För var jag än tittade mötte jag människors morgontrötta och stressade blickar. Och det var värre än att någon glor in i min bil på morgonen när jag dricker mitt kaffe och sjunger, ibland t.o.m dansar. Vilket jag normalt kan tycka är lite halvt intergritetshotande.

När det var dags att åka hem, efter dagen på Idrottens Hus, var det ett faktum. Sittplats, glöm. Alkohollukt, ja. Svettlukt, ja. Jag fick stå några stationer tills jag äntligen kunde slå mig ner. Mellan en präst av något slag och en Veronica Maggio-kopia som diskuterade högt och brett om kyrkkörer och meningen med röda pärlor på ett armband (?). 

Ingen Metro. Inget batteri i telefonen, så surfa kunde jag heller inte. Prästen luktade sprit. Killen mitt emot mig höll på att somna till ljudet av hårdrock i sina hörlurar och jag kunde inte annat än tänka på att han skulle nicka till och ramla med ansiktet mellan - mina ben! (?)....

Prästen av och två somaliska flickor på. In. Bredvid mig. Träng er ner bà.....Min väska såg ut som en trött gympapåse av deras stora dunjackor (och rumpor). 

Jag såg mig mer och mer tryckas in med ansiktet i fönsterrutan. Svarta tunnlar, ljust i vagnen. Försökte fästa min blick - och fäste den i ögonen på en man. Hastigt tittade jag bort och stirrade på den ena somaliska flickans naglar. Tittade in i fönstret igen. Blicken på mannen igen. Han stod fortfarande och bara stirrade. Panik. Vad glodde människan på? Jag började smått känna klaustro. Sorl, prat, "Se upp för dårarna, dårarna stängs" hårdrocksmusik och dreglande sovandes killar, fulla präster och somaliska ord som jag inte alls förstod. Och jag tänkte, aldrig mer! ( I rusning). 

Summan av kardemumman var att jag blev mer stressad över tunnelbane miljön i rusningen än jag någonsin i framtiden tänker bli när jag sitter fast på Essingeleden. Då är jag i alla fall ensam i min bil. Men min musik. Med mitt kaffe. Men min mobil. Med min rumpvärme. Med endast min parfym som doftar. Men speglar till läppglansen som måste fyllas på. Men all rätt att slänga av mig jackan och med all rätt att - att lägga en rap som ingen hör (?).......

P.s Aldrig mera ska jag klaga på min stund i bilen. Jag ska för alltid känna harmoni och se den stunden som "min egna tid". Och skulle jag mot förmodan känna stress eller tristess, ska jag tänka på min upplevelse i dag. Dofter och bakterier som frodas i värmen av allas andedräkter. 

D.s Har man inte bacillskräck och vill ha, så är det bara att ta en tur med tuben i rusning.