CANCER

Cancer, cancer, cancer. Plötsligt läser jag ordet cancer och hela jag blir stel. Cancer, cancer, cancer. Vad är det för en sjukdom som gör mig så rädd? En sjukdom som har drabbat någon i vår omgivning eller någon som känner någon i någons omgivning som drabbats. Cancer, cancer, cancer. Ordet ger inte mina lungor luft. Jag HATAR ordet. Det där c-a-n-c-e-r ordet. Vi blir alla påminda nu när det är oktober och bröstcancerns månad. Och jag tycker att det är bra att vi blir påminda.

För ca två år sedan drabbades min pappa av prostata cancer. Min annars så glada och positiva pappa gick in i "cancer dimman." Han - min pappa, är en av mina största idoler. Och sällan finns det någon som får mig att skratta som han.
Det var en jobbig tid framför allt för min pappa, med ovisshet, nätter av ångest och tankar om livet som passerat. Men det var oxå en jobbig tid för hela familjen. Drabbas en - så drabbas alla! En för alla - alla för en!
Jag tänkte många gånger det värsta. Att pappa kanske skulle dö. Men jag sa det aldrig till honom. Och det var fruktansvärt ångestladdat. Mot cancern är man maktlös. Man kan bara be till någon med högre makt att det ska gå bra!

För min pappa gick det bra. Han fick genom cellgifter bort den hemska cancern som bråkade med honom. För pappa blev livet värt att leva igen. Men för andra som det inte gått lika bra för, ägnar jag en tanke idag. Till dom drabbade och till deras omgivning.

Ta hand om varandra!