RÄDD FÖR NÄRKONTAKT?

Jag är rädd för närkontakt. Eller jag är inte RÄDD för närkontatk. Men min sambo tycker det. Han sa det igår när han kom och la sig med vår katt över ansiktet i sängen och råkade nudda mig med sin armbåge (typ låg med armbågen inborrad i min överarm) - att jag är rädd för närkontakt.
Armbågen gjorde ont, så jag drog bort min arm och la täcket emellan - och då är jag visst rädd för närkontakt. Kan så vara. Men en armbåge är för mig ingen härlig närkontakt.

När jag vände mig om och inom 3 minuter började andas tugnt sa han:
- Det är inte sant. Sover du nu?
- Nja, nej, (jag gjorde typ det). Eller, OM jag skulle göra det, vad är det med det då?
- Nej, jag bara bli avundsjuk. Du är som när man var liten och somnade i bilen.
- Ja, lyckos mig va?
- Mmmm.
- Men vet du? När man har jobbat en hel dag och tränat efter jobbet säger min kropp SOV. Och så sover jag.

Trött? Ja. Lätt för att somna? Ja. Rädd för armbågar i sängen? Ja. Rädd för närkontakt? Nej. Alltså det känns som att jag har tagit upp det här så många gånger. Men ÄNDÅ efter mer än fyra år tillsammans förstår min sambo inte att jag är en kvällstrött människa. Känns som jag inte orkar orda mer om det här!

P.s Han är lika avundsjuk på mig när jag studsar upp i mörkret på morgonen. Han fattar nog egentligen inte vad jag är för en varelse.

D.s Funderar på när jag är avundsjuk på honom...............