JAG ÄR KÄR....

Jag är kär i min sambo efter fyra och ett halv år tillsammans. På nytt. Sådär så att jag vill ringa och säga att jag älskar honom flera gånger om dagen. Det är så fantastiskt härligt! Men jag tror inte att han vet om det. För jag ringer inte honom och säger så. Och jag säger det inte hemma heller. Jag är skitdålig (enligt honom) på att säga fina saker till honom. Kanske håller jag med? Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig för om jag är en romantiker eller inte. Jag älskar romantik på film men i verkliga livet blir det så krystat. Jag älskar att få komplimanger och fortfarande när jag får det (min sambo är SKITBRA på det) så kan jag känna lätt rodnad. Men allt som låter som (Citat:) "Jag drunknar i dina blåa ögon" får mig att dö av skratt. Skulle någon säga likande saker till mig skulle jag bara skratta den personen upp i ansiktet. Skulle min sambo gå ner på knän och fria (vilket han skulle kunna göra eftersom han är så gammaldags) skulle jag säkert inte kunna hålla mig för skratt heller. Jag har en dröm om att jag någon gång ska bli friad till men jag VET att jag kommer att börja skratta. Jag får träna på att fälla en tår;-)

Det här med att bli kär på nytt är en gåva! Vi har varit på väg att separera ungefär lika många gånger som Hedman och Graaf och jag har flera gånger funderat på hur mitt liv utan honom skulle bli = skönt? Jag har hatat honom så jag har skrikit rakt ut. Jag har blivit sårad så att tårarna har frysit fast på mina kinder. Jag har velat slå honom. Repa hans bil. Bränna hans kläder. Ja, ni vet. Koka kaninen som Glenn Close gjorde i Farlig förbindelse.

Jag har varit nära att bli helt galen i mitt förhållande till denna fantastiska människa. Men efter alla duster, alla svek, alla gräl, alla förlåt och alla tårar har jag kommit hit idag. Dit jag aldrig trodde att jag skulle komma. Vi har klarat mera kriser än (säkert) något annat par. Och det har varit förfärligt många turer fram och tillbaka. Det har varit ett kämpande för att ens kunna le mot varandra.

Jag är så fantastiskt glad över att jag har lyssnat på min inre röst. Min intution och mitt hjärta. Att jag hela tiden har vetat att en dag, blir det bra. En dag älskar vi varandra igen. Som vi alltid gjort. En dag bär jag hans efternamn och en dag skapar vi vårt eget liv med vår egna familj. Det har jag velat redan första gången vi träffades, påsken -98. Med eller utan bekymmer, gräl, svek och tårar. Med eller utan skratt, upplevelser, minnen och ett enormt starkt band till varandra. Med eller utan vår erfarenhet. Med eller utan våra misstag. Men absolut med kärleken till varandra! Han är så himla rolig att leva med emellanåt. Helt crazy - precis som jag - det är därför vi är symbios. Han och jag. Jag och han. Vi är som vatten och land. Eld och lågor. Ler och långhalm.

Så idag, medan jag är nykär och snäll vill jag tillägna alla mina tankar till mig sambo! Du får mitt hjärta att hoppa till, älskade noonibooni....

P.s Passa på att njuta av mina kärleksförklaringar, för i morgon kan det vara krig i tomteskogen! Mouwahaaa.....