Igår ville min sambo åka och handla mat efter jobbet. Skitkul tänkte jag. Men glad över att han tog det intiativet. Så vad skulle jag svara? Nej, jag är så j-a sur iadg så det är ingen idè att jag vistas ute.
Så vi åkte. Han hämtade upp mig hemma. Regnet öste fortfarande ner. Han drog på stereon som spelade en gammal låt från Radio Senil (Vinyl 107,5). Okej. Andas. Låt honom digga. Låt honom var glad. Ta INTE hans energi. Och det gjorde jag heller inte. Även om jag hade god lust.
Väl inne i butiken slängde han ner en vit orkidè i vagnen. Jag tror att jag har nämt det här med att handla med min sambo förut här i bloggen? Och vad skrev jag? Att det ALDRIG mera skulle ske? Eller hur? Ja, precis. Och när han kom med den där okidèn mindes jag så väl sista stycket i det inlägget:
Det är bara att inse. Det är lika bra att jag alltid åker själv. Jag har provat så många gånger med honom nu. Men det fungerar inte. Jag är ledsen. Men jag tror att jag måste lämna honom - hemma. Vår handla-mat-förälskelse har dött. Längre finns inte hettan och passionen över en svensk fläskfilé. Borta är dom där tjugo minuterna av dofter vid sköljmedlena. Och för alltid kommer jag att vara min kundvagn trogen - utan min sambo i släptåg. Han kan möta upp mig vid kassan, när det är dags att betala. För det är han jäkligt duktig på;-)
Sen tog han EN lök....EN cremè fraiche.....EN mjölk.....EN fil......Ja, ni fattar? EN av allt. Det räcker typ två dagar för oss. Och då sa jag åt honom på skarpen vid toalettpappret:
- Ska du bara handla EN sak av allt behöver vi väl för f-n inte åka ända hit? Då räcker det att gå ner på närbutiken.
- Grrrr, svarade han. Och sen gick han och kollade på kattleksaker.
När jag skulle gena via dom sista diskarna med frysvaror hade han tagit sig bort med vagnen ÄNDA vid kassorna. Där stod jag med famnen full av broccolipåsar, spenat, blåbär och glass. Jag fick hoppa, hojta och till slut nästan SKRIKA på honom (pinsamt). Och vad gör han? Jo, han vänder sig om och nästan springer emot mig.
"För i helvete," muttrade jag för mig själv, eftersom han ändå inte skulle höra. VAGNEN!!!!! Och då fattar han galoppen, tar vagnen och kör rally med den fram till mig. Pinsamt igen? Ja!!
Kvällen slutade med att jag låg under täcket hemma och kollade på Idol och åt chokladglass ur paketet. Han frågade om han skulle olla på en tomat i köket - och det var droppen, då gick jag och la mig.
Så vi åkte. Han hämtade upp mig hemma. Regnet öste fortfarande ner. Han drog på stereon som spelade en gammal låt från Radio Senil (Vinyl 107,5). Okej. Andas. Låt honom digga. Låt honom var glad. Ta INTE hans energi. Och det gjorde jag heller inte. Även om jag hade god lust.
Väl inne i butiken slängde han ner en vit orkidè i vagnen. Jag tror att jag har nämt det här med att handla med min sambo förut här i bloggen? Och vad skrev jag? Att det ALDRIG mera skulle ske? Eller hur? Ja, precis. Och när han kom med den där okidèn mindes jag så väl sista stycket i det inlägget:
Det är bara att inse. Det är lika bra att jag alltid åker själv. Jag har provat så många gånger med honom nu. Men det fungerar inte. Jag är ledsen. Men jag tror att jag måste lämna honom - hemma. Vår handla-mat-förälskelse har dött. Längre finns inte hettan och passionen över en svensk fläskfilé. Borta är dom där tjugo minuterna av dofter vid sköljmedlena. Och för alltid kommer jag att vara min kundvagn trogen - utan min sambo i släptåg. Han kan möta upp mig vid kassan, när det är dags att betala. För det är han jäkligt duktig på;-)
Sen tog han EN lök....EN cremè fraiche.....EN mjölk.....EN fil......Ja, ni fattar? EN av allt. Det räcker typ två dagar för oss. Och då sa jag åt honom på skarpen vid toalettpappret:
- Ska du bara handla EN sak av allt behöver vi väl för f-n inte åka ända hit? Då räcker det att gå ner på närbutiken.
- Grrrr, svarade han. Och sen gick han och kollade på kattleksaker.
När jag skulle gena via dom sista diskarna med frysvaror hade han tagit sig bort med vagnen ÄNDA vid kassorna. Där stod jag med famnen full av broccolipåsar, spenat, blåbär och glass. Jag fick hoppa, hojta och till slut nästan SKRIKA på honom (pinsamt). Och vad gör han? Jo, han vänder sig om och nästan springer emot mig.
"För i helvete," muttrade jag för mig själv, eftersom han ändå inte skulle höra. VAGNEN!!!!! Och då fattar han galoppen, tar vagnen och kör rally med den fram till mig. Pinsamt igen? Ja!!
Kvällen slutade med att jag låg under täcket hemma och kollade på Idol och åt chokladglass ur paketet. Han frågade om han skulle olla på en tomat i köket - och det var droppen, då gick jag och la mig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar